Jag har en vän som på sistone har pratat om att diverse tecken och dåliga omen kanske tyder på att det inte är meningen att hon ska stanna kvar i den här stan. Det fick mig att fundera...Och... jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag tror inte på tecken - jag tror inte på omständigheter - jag tror inte på en högre mening - jag tror inte att vårt öde bestäms av stjärnorna... Ibland skulle det vara oerhört bekvämt att tro det, men jag tror inte, någonstans, på, det. Punkt.
Visst, jag kan köpa att omständigheterna ibland tycks trassla till det för oss. Ibland kunde timingen varit bättre. Ibland känns det som om tillfälligheterna inte alls spelar oss i händerna. Ibland känns det som om alla yttre omständigheter bara krånglar till det och försöker säga oss att det inte alls är meningen att vi ska få det som vi vill. Men tänk om... det bara är "ödets" sätt att säga till oss att anstränga oss lite mer. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att fundera över vad vi verkligen, verkligen vill. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att verkligen, verkligen anstränga oss för att göra vårt yttersta för att få det vi vill...
Det är klart att det oftast är bekvämare att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, tillfälligheterna är emot mig, jag ger upp". Men i min värld är att det liktydigt med att skylla ifrån sig, av att resignera inför yttre omständigheter och att ge upp sin egen vilja.
Det är en helt annan sak om magkänslan faktiskt säger oss något annat. Om hjärtat säger - det här är inte rätt. Om vi faktiskt när vi tänker efter, känner - det här är inte bra, jag vill faktiskt inte det här, jag vill något helt annat. Då ska vi lyssna på vårt hjärta. Ibland behöver och vill vi verkligen bryta upp, bryta oss loss, byta partner, byta jobb, byta vänner, byta miljö... Men, jag tror att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och vad man själv egentligen vill och att då göra det som ett aktivt val. Inte för att någon yttre kraft tvingar oss.
Allt för ofta tror jag att vi (jag själv inkluderad) har en tendens att skylla på "ödet", "stjärnorna", "omständigheterna", "tillfälligheterna", "timingen", "meningen"... Men innerst inne tror jag att vi har en väldigt stor del i att skapa vår egen mening. Jag har tidigare skrivit inlägg om hopp, kärlek och tro - alla nog så viktiga. Men min verkliga religion är viljan.
Flera av mina vänner som lever i förhållanden har det riktigt tufft just nu. De älskar varandra över allt annat, men får det ändå inte att fungera. Varför...? Det kan förstås bara de svara på, men ibland tror jag att det är för lätt att lägga sig på rygg och skylla på de där yttre omständigheterna, än att verkligen satsa på sin vilja att hålla ihop... För mig är kärlek mycket mer än starka känslor. Känslorna är viktiga, men känslor kommer och går, och i mina ögon handlar kärlek också oerhört mycket om vilja. Vilja att få det att fungera. Vilja att försöka. Vilja att satsa. Vilja att kämpa. Vilja att rida ut stormar. Vilja att visa omsorg om den man älskar...
"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (Ur filmen The Last Kiss)
Sen kan det förvisso vara så att även om man vet vad man vill, så agerar man inte alltid utefter det. Men det, är en annan historia, och ett annat inlägg.
4 kommentarer:
Kloka ord som förtjänar att memoreras och ta tillvara.
Otroligt kloka ord. Jag håller med dig om precis allting. Det är vi som gör aktiva val, vi som gör besluten, vi som bär ansvaret. Att skylla på en högre makt, ödet, stjärnor eller vad som helst är att inte våga bära ansvar, inte välja sitt liv.
Kram på dig, glad att du bloggar igen. Jag läser varje ord, även om jag är usel på att kommentera just nu.
Kayaker - bra nick, jag tror att jag kan gissa vem som döljer sig bakom det. :)
Tingeling - kul att du fortfarande läser. :) Jag är inne hos dig ibland, men jag har tappat bort lösenordet, så jag har inte riktigt hängt med. Kram.
Word!
Skicka en kommentar